Mina ord
När jag var liten, i fyran, då sa de att orden var min styrka. Jag körde inget tvåfrontskrig då direkt. Orden har varit lek och vapen. Jag har skrivit dagbok sen jag var sex år. Jag har definitivt inga problem att prata. Jag tycker om att prata. Men texter och meningar kan fyllas av så mycket mer när man får tid att formulera sig. Just nu vill jag bara skriva. Jag längtar till Norge där jag kommer kunna sitta ensam på sängen i ett minilitet rum med palmtapeter, blå garderober och en låg bokhylla fylld med fåniga kärleksromaner och kolla ut genom ett fönster till en supergrön halvt igenväxt trädgård medan jag skriver rader av ord på min fina minidator (med laddsladden i eluttaget eftersom den har kass batteritid).
Bara för att jag bestämt mig för att läsa romanen till PA-oppositionen funkar inte rexnet (såklart).(Och när jag skulle publicera det här inlägget funkade inte internet heller så därför kommer det vid en lite konstig tidpunkt). Jag är inte ens klar med min bubbla. Jag borde vara det innan jag sover i natt. Jag borde inte ens sova, för jag blir tröttare om jag sover än om jag är vaken. Dessutom är hela världen full av en masa oanvänd tid. Man behöver inte nödvändigtvis massa timmar sömn. Det är väl bara att omprioritera timmarna lite. Jag kan sova på onsdag till exempel. Det är ändå sommarlovskänsla utanför. Kaffe till frukost. Bingo! (och pepparkakor - jag har köpt annas idag!). Plus att jag har en idé.
Hey, I'm off for school!
