CATTIS

Ibland är jag övertygad om att tiden står stilla. Det känns som att klockan säger till mig: "Tyvärr har tiden stannat, så du kommer att få jobba i en evighet idag". Därför blir jag förvånad när minuterna och timmarna försvinner i alla fall. Tiden hade ju stannat tänker jag. Tiden går inte snabbt och inte långsamt. Men jag ser tillbaka och jag förstår inte vart de senaste fem veckorna tagit vägen. Jag förstår inte hur jag lyckats. Jag förstår inte hur jag orkat. Jag som fortfarande är omedvetet övertygad om att tiden tagit en paus. De senaste fem veckorna har varit nice. Jag har bara svårt att förstå att det är fem veckor. 35 dagar. Bara sådär. Jag är en tidsfilosof. En otidsfilosof. En nutidsfilosof. En framtidsfilosof.

Kan man ha svagt hjärta när man är nitton? Eller är jag bara inte stresstålig och klen? Det gör ont över bröstet, tugnt att andas, känns som att jag har megapuls, jag skakar, det snurrar. Försöker chilla lite. Gör saker långsamt. Det blir bättre efter ett tag. En dag i taget tänker jag. Jag fixar det här. Sen. Sen ska jag få vila. Då blir allt bra.