CATTIS

We've lost it all. It's gone. Detta är en nya era. En era av idéer. Min era. Övertygelsen viskar i mitt öra att jag har genomskådat allt och därför kommer kriga mot känslan och vinna segern. Själv-klart.

Bättre fly än illa fäkta.

Jag har en skitbra plan. Flera faktiskt. Läget är tiptop och jag lyfter mot skyarna. Det går bra nu kompis det går bra nu. Snyggt och fräscht.

Snart klar med tavla ett i en serie på fyra. Håller tummarna för att det ska bli succé. Inspirationen flödar, men jag är en smula orolig för att tabba mig. Undra hur lång tid det kommer ta att bli klar. Jag har nämligen ett helt gäng tavlor som står på kö i huvudet. Måste få ner alla på print. Så länge jag inte får jobb kan jag ju bara kötta. Typ.

Enkelt att säga men svårt att faktiskt genomföra. Hela vägen.

I pray in my heart that this dream never ends. Jag satsar allt. Ni tror på mig. Det gör mig glad. Jag tror på mig. Gud tror på mig. Det är han som gett mig gåvorna. Jag vill ära honom i allt jag gör. All in. Plattan i mattan. I can do it. I will succeed. HEJA. Min familj är världens bästa förresten. Jag älskar dem.

En flyktplan. Såg en exitskylt. Skyndade mot nödutgången. De sa tyvärr du måste nog stanna där du är. Vara stark i kreativ anda. De log och kommunicerade mod. Ingen biljett. Det räcker inte hela vägen ännu. Tack ändå. Kommer på något. Det finns en lösning. De tänkte att du skulle klara det. Då blåser svallet i vinden med självförtroendet i toppsegel. Den enda vägen som finns går uppåt som succédagar och goda resultat. Optimismen vann med 1-0.

Jag behöver inte borsta tänderna, för jag ska inte gå och lägga mig inatt. Behöver man borsta tänderna om man går och lägger sig på morgonen? På riktigt på morgonen alltså. Morgon som i typ kl 6 eller 7. Eller 8. Ungefär. Anteckningsböckerna vet allt. Förstår mina tankar. Helt och fullt. Tur att de inte räknas som nära vänner. Då hade det varit för många som visste hemliga tankar. Hemliga tankar måste man gömma och spara. De får ingen skada. Det är mycket viktigt. De är ett halvt dussin. Böckerna. Inte tankarna. Sorgligt tankesnålt det varit annars. Min tankeverksamhet är som kollektivtrafik i en storstad på morgonen. Där jag trivs bäst. Som ni vet.

Inatt skriver jag i mina böcker på mitt sätt. Jag älskar att skriva. Jag samlar skrivmaterial. Är det jag som ser till att materialet blir som det blir? För att det ska vara mycket att jobba sig igenom kanske. I en omedvetet självdestruktiviteringsprocess där verklighetsflykten praktiseras och fantasin får ersätta realiteten.

Fyra koppar svart kaffe och massa smet som kletar hjärtats innervägg. Det enda som kommer ut är hostan. Luften räcker inte till. Detta är min berättelse.

You make me this. Bring me up. Bring me down. Plays it sweet. Make me move like a freak

Plötsligt överväldigas jag av känslan att jag kan göra precis vad som helst, gå så långt jag vill och lyckas med allt. Kanske för att jag faktiskt kan det. Dörrarna blåser upp med vinden. Vinden som vi inte ser, men som vi ändå vet finns där. Vinden som vi känner. Vinden vi andas. Vinden som gör att vi känner oss fria. Vinden skulle kunna passa i säkert ett dussin succémetaforer. Skön grej. Några minuter med internet. Ville bara säga hej till världen. Eller bloggen. Typ. Hej bloggen. Och vinden. Och alla människor. Det finns så sjukt bra människor i mitt liv. Vad jag gjorde för att förtjäna det? Ingenting. Jag förtjänar det inte. Men Gud är god. Han ger mig hoppet och han fixar alla mina bekymmer. Ingen vore något utan honom, eftersom allt utgår från honom och vi inte funnits om han inte valt att skapa oss. Coolt.

Vad händer när man inte vet vad som är verklighet och fantasi? Om man tror på bluffsanningen och jublar genom fantasiögonen. Hur vet vi att det någonsin kommer vara sant? Det finns kanske inte. Spring bara. Och låt ingen stoppa dig. Då kommer ingen kunna skada dig. Ingen kommer se dig ordentligt. Skratta bara. Så blir det succévarning. Eller inte. Kanske i alla fall.

Trodde jag såg bra. Såg klart. Men nu är allt suddigt.

Tid är inte något man har. Tid är något man tar. Tiden finns. Vi kan låta den gå förbi oss. Vi kan låta den springa iväg med våra drömmar. Vi kan låta tidsvinden blåsa bort dem, för att vi struntar i den omvårdnad som krävs. Vi kan andas och låtsas att vi har grepptekniksproblem. Vi kan kolla bort. Vi kan sluta se. Vi kan bli blinda. Vi kan glömma. Det är enkelt. Att glömma. Tror jag. Inte för mig. Min hjärna är en minnesbank. Jag sparar massa onödig information. Men för många andra. Typ som att spela in program man vill se. Några låter de bara gå förbi. Upplever nuet, men låter det sedan vandra i motsats riktning. Bortåt. Bort från en själv. Jag kan bläddra bakåt. På papper och i hjärta och hjärna. Jag minns känslan. Tanken. Idén. Drömmen.

Kanske är det en fascination för det som är annorlunda, eget och utmärkande. Kanske är det en nyfikenhet. Kanske är det på grund av det väntade resultatet av vidgade vyer och bredare perspektiv. Kanske är det för välmåendet och glädjekvotspåfyllningen som ljudlöst utlovas. Kanske. Sedan bleknar fascinationen eftersom förändringarna och nyupptäckterna inte håller ett tillräckligt högt tempo. Då försvinner känslan och idyllen blir verklighet. En rädsla flyr fågelfän.


Jag vet inte alltid vad jag tänker förrän jag skriver ner det.

Perfekt är inte det perfekta. För perfekt finns inte. Perfekt är inte verklighet. Perfekt är inte äkta. Perfekt är fejk. Perfekt är fasad. Perfekt är en illusion. Motighet är verklighet. Att vackla är att leva. När vi utmanas utvecklas vi. Därför är sökandet efter perfektion en livslång spiral. Vi springer i en labyrint utan lösning. Wasting our time. Ska klättra uppåt. Hoppa fallskärm. Flyga. Sväva. Måste chansa. Krockar vi och faller reser vi oss upp igen. För vi kan klara allt. Och perfektion är en illusion där vi slutar andas verklighet. Låt oss rama in ett strikt motiv där fasaderna är avskalade och sedan ge plats för verkligheten att blomma ut över perfektionens spelplan och vinna matchen. På så vis kan verkligheten ta rollen som livsglädjens perfektionsalternativ.

Tårarna rinner inte för rättvisan utan för känslan av att en misslyckandets ändhållplats närmar sig. Blås vinden blås bort alla bekymmersamma orosmoln. Handla istället för att med ledsna ögon stirra på planerna som glider dig ur händerna. Ignorera det slitna hjärtats svårmod och fatta hoppets svärd för att kämpa tills segern ler mot dig. Ingen skyldighet har du att bära ryggsäckar med bördor som redan burits. Sopa av dammet från din trötta fötter och spring med blicken fäst på målet. Se möjligheterna som vinkar mot dig från de höga torn som kantar din bana. Livet är ditt. (Men vad är egentligen ditt när allt är en gåva?)

Hej happy hours. Livet springer. Det är nice. Jag är glad. Livskvalitén är höghushög. Vi äger hoppet vi ska tala om. Jag är ingen talar. Jag är en konstnär och en skribent. I mitt huvud och hjärta finns många tankar och drömmar och idéer. Men de presenteras sällan i sin helhet muntligt, utan i form av text eller en bild. Om jag ska presentera något från mitt hjärta behöver jag tid om jag ska göra det muntligt. Och ändå kan jag babbla oavbrutet. Jag är hungrig. Tur att det är lunch om två minuter.

Jobb. J-o-b-b. JOBB. Jag måste få ett jobb. Jag har inte fått något jobb än. Jag börjar få lite smygpanik. Börjar nästa ångra att jag inte jobbar i Norge i år igen. Jag antar att jag borde lita på att Gud fixar. Men ibland är det inte så lätt.

Sökandet av perfektion. Som om saker blir bättre. Som om man betraktas som mer lyckad. Som om man klättrar upp på någons favoritlista. Som om man är mer värd att bli omtyckt, för att man kämpat i det tysta. Man springer inombords. Måste lyckas. Tappar greppet inombords. Kan inte förklara, för ingen skulle förstå. Mindre att älska. Eller mer procentuellt sett. Ser inte skillnad på styrka och svaghet. Ser inte skillnad på svart eller vitt. Vet bara att om man satsar, då satsar man allt och springer tills fötterna domnar. Man blir rädd för att misslyckas. Man vill inte bära med sig ännu en förlust. Man vill inte att någon ska avslöja, riva ridån för tidigt. Det är en hemlig tävling med leende för att skydda en dold agenda. Behöver vara ensam för att lyckas. Ingen får bry sig. Därför flyr man. Målmedvetenheten bygger bo. I tystnaden, under ytan, bygger man en styrkeillusion som säger att man är oövervinnerlig. Det blir kaos när man är fullständigt övertygad om att man kan flyga.

Som såpbubblor. Så fina. Så sköra. Fina att se på. Man vill fånga dem, men det går inte. Fångar man dem går de sönder. De måste få flyga fria för att överleva. Vi kan bara le och se på. Le med mig. Jag blir så glad. Det bubblar inombords. Ska vi dela glädje? Då dubblerar vi glädjen.  Vi maxar känslan och seglar i medvind mot solskensdagar. HEJ.

Jag sitter ensam på kontoret. Har pysslat ihop lite småprojekt. Blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men sjukt skönt att få lite ensamtid. Jag har inte lust att åka hem. Inte för att det är onice att vara hemma, utan för att jag aldrig, någonsin typ, är ensam. Just nu vill jag ha långt eller krot hår. Inte någon mellanlängd. Drygt, för hårväxt funkar inte riktigt så. Och klipper jag av det tar det ännu längre tid innan det blir långt igen. Måste tvätta kläder. Borde alltså cykla hem. Börjar bli lite hungrig också. Jag har en idé. En asbra idé. Så ni vet.