CATTIS

Jag känner mig lite som en tvåprotonig buffertlösning. Släpper ena protonen - ingen märker. Släpper andra - pfjing och kurvan supersvänger. Man är typ aldrig neutral. Går alltid åt ena eller andra hållet. Skulle egentligen behöva en stabiliator. Balans istället för instabilitet.






Borde sova. Har en intensiv vecka framför mig. Jag vill inte gå och lägga mig ikväll eftersom jag inte vill stiga upp imorgon. Jag tycker inte om morgnar.

Vill inte ni byta civilisation ibland? När man var liten var det lätt att tänka Afrika. Nu tänker jag mer avstängd mobiltelefon och internetavsaknad. Såklart helst i ett annat land. I en annan världsdel. Jag älskar mitt liv just nu, men jag tycker om att bryta mönster och tänka i nya banor. Ni vet, byta perspektiv typ. Eller komigen, jag gillar on/off-knappar. (har jag släckt lampan och gått ut bryr jag mig inte ett skit om vad som händer i rummet. det är så jag bestämmer)

(samla kraft och gå och sätt på kaffe. gör det bara)

I vanliga livet kan man använda mask när saker skiter sig. När allt är sämst kan man bara stänga av, nästan på heltid, och gå vidare i verklighetsfaktumsignorans. Det funkar inte när man är sjuk. Man kan inte låtsas att man inte är sjuk när huvudet sprängs. Jag hatar att vara sjuk. Då är man plötsligt inte oövervinnerlig och jättestark. Då vill man helst bara ligga i sin säng under sitt täcka för alltid. Man kan inte det om man måste fixa massa saker på samma gång. Typ nu. Jag har inte tid att sova. Än. Och inte imorgon heller. Kanske på lördag. Jag vill sova på lördag. Nu måste jag göra viktigheter. Kolla in SYDLIGT! (fattar att du vill följa NG-året direkt från malmö)

(bye bästa bilden)


Jag kallar mig vinnare. Om man gjorde succé överallt förut kanske det är värt att fundera över hur man fixade det. Måste ha varit enkelt. Så jag gjorde det. Nu minns jag knepet. Det funkar fortfarande. Ensam är stark (neje ropar alla och sträcker ut händerna - vi går tillsammans. glöm och dröm segern äger nu i efterhand va viskar tankarna). Oberoendet skapar en, för många, främmande frihet. Hjärnan bygger känsloladdade skyskrapor av självständighetsbetong i tävlingsfart. Oövervinnerlig på toppen med bästa skyddet så att ingen kommer in. Lalala vi stänger nu säger butiksbiträdet och ler mot dig. Det är försent för vi har stängt. Testa igen en annan gång kanske ha-ha.

Jag försöker greppa livsläget och kontrollera känslorna inombords. Det går inte. Det känns som att jag har formulerat cirka tretton metaforer i mitt huvud (tappra försök att beskriva min nuvarande situation) under det gångna dygnet. Jag har tappat dem någonstans på vägen mellan köket och resväskorna tror jag, för de är borta nu. Allihop. Istället känns det som att mitt huvud är så fyllt av tankar att ledningarna som ska koppla ihop dem med verkligheten snurrat ihop sig med varandra, så att man inte vet vilka sladdar som hör ihop med de olika uttagen. Jag känner mig trött också. Slut i kroppen liksom. På sätt och vis hade det varit skönt att försvinna under ett mysigt täcke med lugn musik i bakgrunden och dagboken alldeles nära. Måste skriva massa grejer också. Jag älskar att skriva. (Allt blir som vanligt bara en enda lång monolog). Nu ska vi snart åka och handla. Det kan man till exempel göra i Malmö.







En bild säger mer än tusen ord. Eller lika mycket. Fast ibland behöver man inte så många ord för att man ska förstå. Är du med? Kompis, du fattar grejen. (Ge mig kaffe!)

Två veckors utbildning med alla underbara NG-teamare när Uppsalatiden plötsligt är jätteslut och jag flyttar till Malmö imorgon. Det är sjukt overkligt. Jag har inte fattat helt än. Leker inte livet med dig, så lek med livet då. Men typ. För nu ska jag packa och sen ska jag sova. I'm leaving in a red car, don't know when i'll be back again. Nu kör vi!