CATTIS

Vad händer när man inte vet vad som är verklighet och fantasi? Om man tror på bluffsanningen och jublar genom fantasiögonen. Hur vet vi att det någonsin kommer vara sant? Det finns kanske inte. Spring bara. Och låt ingen stoppa dig. Då kommer ingen kunna skada dig. Ingen kommer se dig ordentligt. Skratta bara. Så blir det succévarning. Eller inte. Kanske i alla fall.

Trodde jag såg bra. Såg klart. Men nu är allt suddigt.

Tid är inte något man har. Tid är något man tar. Tiden finns. Vi kan låta den gå förbi oss. Vi kan låta den springa iväg med våra drömmar. Vi kan låta tidsvinden blåsa bort dem, för att vi struntar i den omvårdnad som krävs. Vi kan andas och låtsas att vi har grepptekniksproblem. Vi kan kolla bort. Vi kan sluta se. Vi kan bli blinda. Vi kan glömma. Det är enkelt. Att glömma. Tror jag. Inte för mig. Min hjärna är en minnesbank. Jag sparar massa onödig information. Men för många andra. Typ som att spela in program man vill se. Några låter de bara gå förbi. Upplever nuet, men låter det sedan vandra i motsats riktning. Bortåt. Bort från en själv. Jag kan bläddra bakåt. På papper och i hjärta och hjärna. Jag minns känslan. Tanken. Idén. Drömmen.

Kanske är det en fascination för det som är annorlunda, eget och utmärkande. Kanske är det en nyfikenhet. Kanske är det på grund av det väntade resultatet av vidgade vyer och bredare perspektiv. Kanske är det för välmåendet och glädjekvotspåfyllningen som ljudlöst utlovas. Kanske. Sedan bleknar fascinationen eftersom förändringarna och nyupptäckterna inte håller ett tillräckligt högt tempo. Då försvinner känslan och idyllen blir verklighet. En rädsla flyr fågelfän.


Jag vet inte alltid vad jag tänker förrän jag skriver ner det.

Perfekt är inte det perfekta. För perfekt finns inte. Perfekt är inte verklighet. Perfekt är inte äkta. Perfekt är fejk. Perfekt är fasad. Perfekt är en illusion. Motighet är verklighet. Att vackla är att leva. När vi utmanas utvecklas vi. Därför är sökandet efter perfektion en livslång spiral. Vi springer i en labyrint utan lösning. Wasting our time. Ska klättra uppåt. Hoppa fallskärm. Flyga. Sväva. Måste chansa. Krockar vi och faller reser vi oss upp igen. För vi kan klara allt. Och perfektion är en illusion där vi slutar andas verklighet. Låt oss rama in ett strikt motiv där fasaderna är avskalade och sedan ge plats för verkligheten att blomma ut över perfektionens spelplan och vinna matchen. På så vis kan verkligheten ta rollen som livsglädjens perfektionsalternativ.

Tårarna rinner inte för rättvisan utan för känslan av att en misslyckandets ändhållplats närmar sig. Blås vinden blås bort alla bekymmersamma orosmoln. Handla istället för att med ledsna ögon stirra på planerna som glider dig ur händerna. Ignorera det slitna hjärtats svårmod och fatta hoppets svärd för att kämpa tills segern ler mot dig. Ingen skyldighet har du att bära ryggsäckar med bördor som redan burits. Sopa av dammet från din trötta fötter och spring med blicken fäst på målet. Se möjligheterna som vinkar mot dig från de höga torn som kantar din bana. Livet är ditt. (Men vad är egentligen ditt när allt är en gåva?)

Hej happy hours. Livet springer. Det är nice. Jag är glad. Livskvalitén är höghushög. Vi äger hoppet vi ska tala om. Jag är ingen talar. Jag är en konstnär och en skribent. I mitt huvud och hjärta finns många tankar och drömmar och idéer. Men de presenteras sällan i sin helhet muntligt, utan i form av text eller en bild. Om jag ska presentera något från mitt hjärta behöver jag tid om jag ska göra det muntligt. Och ändå kan jag babbla oavbrutet. Jag är hungrig. Tur att det är lunch om två minuter.