CATTIS

Låt oss snöa in oss på det som intresserar oss allra mest. Sluta oss kring det likt musslor som fångar sina byten innanför sina snäckskal. Då kan vi i lugn och ro fylla vårt inre med vishet många kanske skulle undervärdera. Vi behöver inte berätta för någon som inte förstår och helst dissar våra växande kunskapsförråd. Låt oss alla fyllas med, för oss, viktig kunskap. Då kan vi dela med oss av det som sedan vidare intresserar andra, varandra.

Det jag är bra på det är att skriva. Det jag måste göra är att skriva. Jag måste skriva. Jag måste andas. Jag måste äta. I mig flödar en ström av ord. Tankarna skrivs ibland ner i mitt huvud. Varje gång jag inte har tillgång till papper blir jag arg på mig själv för att jag aldrig lär mig. För att jag aldrig lär mig att jag alltid kommer tyngas av måsten som är jaget i sitt fullständiga uttryck. Jag kan inte låta livet och tankarna springa förbi. Fånga och spara som. Orden orden orden jag måste skriva ner dem och jag måste visa er dem. Vi behövs, vi som tänker och uplever allt rakt ut på pappret. Jag älskar blanka papper. Jag vill bara ha blanka papper. Alltid. Inget kan begränsa mig på samma sätt. Ni vet det kanske redan. Skönt att låta allt bli lite luddigt och abstrakt för vem bryr sig om den här texten som är en massa fylld av spretiga budskap, som spretiga personligheter - sådana är vi alla, även om vi ibland vill placera oss själva i klassiska, smala fack för att det är så enkelt att vara vanlig och aldrig avvikande på något sätt.

Färre timmar ger mer energi. Funderar på att arbeta fram en formel som behandlar de ologiska förhållanderna. Lönlöst kan tyckas, men tänk vilken segerkänsla framgång i utmaningen skulle ge. Det roar mig. Det roar mig att tänka om och runt och arbeta fram något värdelöst och knappt brukbart. Det roar mig att söka samband och mönster. Det roar mig att skapa mönster. Det roar mig att skriva onödigt omständiga och invecklade meningar. Det roar mig att presentera en praktfull meningsbyggnad med rum för omtanke. Det roar mig att ta med ögat på en fllygresa över bisatser som gör slutmålet avlägset och oanat. Det roar mig att snurra in i en nördig kub där allt går i linje med något, är regelbundet och kan rutas in, om så önskas. Det roar mig att spinna jojon runt fingret och leende presentera kontrollkänslan som inte går att greppa eftersom dess existens är beroende av mitt inre styrt av ett genomarbetat tankesystem, vilket uppfunnits i syftet att skapa en harmonisk miljö där stabilitet alltid tycks råda. Det roar mig att lära mig nya saker och att göra det bra.

Konsten att springa åt olika håll. Som motsatser som väger upp varandra. Balans genom att vara en varsin extremitet. Känns fuskigt och knasigt va. Ser jag rätt när solen skiner måste jag kisa och det är svårt att tyda uttrycket och tankarna bakom akvariet som väggen emellan. Nej jag behöver ingenting ingenting eller nej tack nej tack NEJ TACK! Men fy vad tråkiga alla är då. Eller vadå. Jag vill inte ens vara med. Ska skissa på en förklaringsmodell. Det handlar bara om missförstånd. Lite för stor utmaning bara kanske kan jag hjälpa dig på traven men det vill jag absolut inte. Ursäkta om jag knappar snabbt snabbare än dig javisst!

Tiden har en sån därrrr magisk effekt. Varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka går vi framåt. Och lämnar allt det gamla där bakom oss. Det som inte hakar på blir mer och mer avlägset. Oavsett om vi vill det eller inte går vi som skapelser i tiden, begränsade att agera i tiden, bort från vår dåtid, om den inte väljer att följa med oss. Ibland känns det oskönt. Det finns gånger då vi vill kramla oss fast det gamla goda. Vi kniper ihop ögonen, vill inte se något annat och övertygar oss själva om att det aldrig kommer komma en bättre tid, en finare upplevelse eller en mer unik relation. Vi försöker hela tiden komma på orsaker till att vända tillbaka för att kolla dåtidsläget. Vi ojar oss och suckar och rycker på axlarna hur blev det så här. Inte förrän vi börjar se skymten av de nya platserna och inser att livet tagit oss vidare börjar vi njuta fullt ut av nuet igen. Det är knepigt så länge klockan går efter i väskan och du ständigt påminns om det som var, men inte är. Jag är glad. Och Gud är utanför tiden. Han är större än vi fattar och kunskapen om honom gör mig mindre samtidigt som jag växer inombords. Sånt är häftigt. Drömmare.

Jag har inte lust.