Vi målar hela världen
Som en burkflaska man skakar om ordentligt och börjar öppna, men ångrar sig. Det pyser upp massor av kolsyra ändå. Det går inte att stoppa. Man kan knappt se vart det pyser ut, men hör bara hur det fräser som pirr i magen när det är spänning. Och så ser man bubblorna. Det smakar sött om man vill - surt om det är någon annans kanske. Jag vet inte hur jag hade planerat dagarna, men man hinner allt man vill brukar jag tänka (som en del i min livsfilosofi). Så jag tänkte hinna med den bästa veckan. Bye bye school - I may be a fool (doesn't matter though). Snabb reaktion - molekylerna blir explosion!
Jag vill måla hela världen. Ska vi göra sen? (Visst, du fattar aha)
Sing a new song
(Jag är ungefär jättejätteglad cirka)
I won't lose
Jag gillar coola klockslag och sifferkombinationer. Jag är så lik mig själv men ändå så annorlunda om man spolar ett år. Glad att jag är här nu och här och nu. Deb är grym och vi hade flashbacks. Tiden springer men samtidigt känns två månader bakåt jättelångt bort. Jag är hungrig. Jag måste fatta ett beslut också och jag kan inte fråga någon om råd fast jag vill. Idag såg jag någon pissa mitt bland massa människor utanför statoil.
Ofta det bara var fyra månader sen lucia.
Min sol skiner
Människor som tärningar
Ibland känner jag mig som en tärning. När människor möter mig kastas tärningen en gång och de ser en sida, nästan alltid samma, precis som på fusktärningarna man hittar i trollerilådor. Sedan tror de att jag har den sidan och är platt. Tror man alltid så - som om man kan läsa något likt ett tunt A4-ark. Om jag i förbifarten nämner någon av mina andra sidor stirrar de på mig, några skrattar, "Du?". Det är först nu jag förstår innebörden av att det tar tid att lära känna en människa. Alla är som tärningar (nödvändigtvis måste den inte ha sex sidor - de finns massor av varianter). Och jag tror alla måste erkänna att de (kanhända omedvetet) går runt och fördomsstämplar människor med ogrundad fakta baserad på första intrycket. (Kul om man har en dålig dag). Vi måste slå tärningarna om och om igen. De visar steg och livskraft och personlighet och berättelse. Och jag tycker om berättelser. Jag tycker om att lyssna och andas luften.
Jag borde sova. Imorgon är det skola igen.
Jag tycker om att vara ensam
Ingen har sett filmen
PS. Jag tog tag i skolan nu i natt. Jag ska skriva klart geografiarbetet innan jag somnar. Och imorgon ska jag börja på något annat viktigt. Kanske lite på allt. Det känns bra. Jag börjar bry mig om kolan. Komigen, det är sjukt lite kvar. Är det någon gång jag ska plugga å är det nu. (Jag har precis ätit jättemycket kladdkaka - jag visste att det inte skulle funka att försöka låta magen återhämta sig).
PS 2. Kolla in HÄR! (grymma på att sjunga a cappella)
The game
Svara bara. Svara utan att det finns en fråga för att man ska samla på hemlisar i sin egen ruta utan att gå vidare på spelplanen. Varför ska man alltid gömma sina kort? Man kan inte leka gissningslek tills ingen vill vara med längre - då förlorar man ju ändå. (kika på korten i smyg istället för jag kommer aldrig visa). Svara bara ändå, så jag vet. Jag har inget tålamod. Sluta tänk - svara bara
Det är annorlunda nu.
Den här resan har förändrat mig. Jag är så lycklig och jag saknar Indien jättemycket. Jag vill bara åka tillbaka. Jag vill bo. Det spelar ingen roll att man är konstant smutsig och skitig (när jag väl vant mig vid hettan funkade det ju). Det spelar ingen att det luktar piss och skit överallt. Allting där är så mycket verkligare. Det kommer aldrig gå att förklara känslan. Inte förrän man ser sanningen utanför välfärdsbubblan fattar man. Mitt bland alla dessa människor spelar det ingen roll hur man ser ut. Man lever. Människor är så vänliga och intresserade av varandra. Spärrarna saknas (på gott och ont). Det är billigt. Man kan göra en skillnad. Jag kan göra en skillnad. Det är något speciellt med folket pch landet. Jag läser nästan aldrig en bok två gånger eller tycker en film var så bra att man kan se den igen utan att det förstörs, men ibland händer det. Och så är det med Indien. Jag vill uppleva Indien igen och igen och igen. Man känner det särskilt när man är tillbaka. Jag har kommit närmare Gud.
(Varför känns det som att något ändrats när jag blundat? Som om någon sprungit parallellt med mig i uppenbar hemlighet. Fast det spelar ingen roll, men ändå kan man inte låta bli.)
Heja Indien!
Hej alla glada människor. Om sex timmar drar jag iväg. Jag har inte börjar packa än. Jag har inte haft tid. Jag kommer nog inte sova inatt. Men det gör inget. Jag ska ändå flyga i massor av timmar - då kan jag sova. Jag borde testa om jag har några kläder som passar. Ska nog köpa där ändå, så det kvittar. Just idag känner jag mig känslomässigt instabil. Tur att det finns räddare i nöden när jag svänger upp och ner. Bella säger att det är bra att jag är så, för man vet aldrig riktigt vad som händer när man är med mig, det svänger så ofta. Ofta känns det som att jag aldrig ligger på något jämt mellanläge där allt är lagom-svenskt. Istället är det skitbra eller piss. Upp och ner. Fast jag är inte ofta på botten. Tur. Nej, tiden springer iväg. Hejdå Sverige! Hej hej INDIEN! (nej jag kommer inte bli brun jag ska hänga i storstäderna - Dehli och Calcutta)
(jag gillar bilden - jag tänker sommar och det är vår här nu. jag tror det är 35 grader i Calcutta. Får inte glömma mina nya solbrillor komihåg).
PS. Jag vet att du tycker om mig.
