CATTIS

Snart klar med tavla ett i en serie på fyra. Håller tummarna för att det ska bli succé. Inspirationen flödar, men jag är en smula orolig för att tabba mig. Undra hur lång tid det kommer ta att bli klar. Jag har nämligen ett helt gäng tavlor som står på kö i huvudet. Måste få ner alla på print. Så länge jag inte får jobb kan jag ju bara kötta. Typ.

Enkelt att säga men svårt att faktiskt genomföra. Hela vägen.

I pray in my heart that this dream never ends. Jag satsar allt. Ni tror på mig. Det gör mig glad. Jag tror på mig. Gud tror på mig. Det är han som gett mig gåvorna. Jag vill ära honom i allt jag gör. All in. Plattan i mattan. I can do it. I will succeed. HEJA. Min familj är världens bästa förresten. Jag älskar dem.

En flyktplan. Såg en exitskylt. Skyndade mot nödutgången. De sa tyvärr du måste nog stanna där du är. Vara stark i kreativ anda. De log och kommunicerade mod. Ingen biljett. Det räcker inte hela vägen ännu. Tack ändå. Kommer på något. Det finns en lösning. De tänkte att du skulle klara det. Då blåser svallet i vinden med självförtroendet i toppsegel. Den enda vägen som finns går uppåt som succédagar och goda resultat. Optimismen vann med 1-0.

Jag behöver inte borsta tänderna, för jag ska inte gå och lägga mig inatt. Behöver man borsta tänderna om man går och lägger sig på morgonen? På riktigt på morgonen alltså. Morgon som i typ kl 6 eller 7. Eller 8. Ungefär. Anteckningsböckerna vet allt. Förstår mina tankar. Helt och fullt. Tur att de inte räknas som nära vänner. Då hade det varit för många som visste hemliga tankar. Hemliga tankar måste man gömma och spara. De får ingen skada. Det är mycket viktigt. De är ett halvt dussin. Böckerna. Inte tankarna. Sorgligt tankesnålt det varit annars. Min tankeverksamhet är som kollektivtrafik i en storstad på morgonen. Där jag trivs bäst. Som ni vet.

Inatt skriver jag i mina böcker på mitt sätt. Jag älskar att skriva. Jag samlar skrivmaterial. Är det jag som ser till att materialet blir som det blir? För att det ska vara mycket att jobba sig igenom kanske. I en omedvetet självdestruktiviteringsprocess där verklighetsflykten praktiseras och fantasin får ersätta realiteten.

Fyra koppar svart kaffe och massa smet som kletar hjärtats innervägg. Det enda som kommer ut är hostan. Luften räcker inte till. Detta är min berättelse.

You make me this. Bring me up. Bring me down. Plays it sweet. Make me move like a freak

Plötsligt överväldigas jag av känslan att jag kan göra precis vad som helst, gå så långt jag vill och lyckas med allt. Kanske för att jag faktiskt kan det. Dörrarna blåser upp med vinden. Vinden som vi inte ser, men som vi ändå vet finns där. Vinden som vi känner. Vinden vi andas. Vinden som gör att vi känner oss fria. Vinden skulle kunna passa i säkert ett dussin succémetaforer. Skön grej. Några minuter med internet. Ville bara säga hej till världen. Eller bloggen. Typ. Hej bloggen. Och vinden. Och alla människor. Det finns så sjukt bra människor i mitt liv. Vad jag gjorde för att förtjäna det? Ingenting. Jag förtjänar det inte. Men Gud är god. Han ger mig hoppet och han fixar alla mina bekymmer. Ingen vore något utan honom, eftersom allt utgår från honom och vi inte funnits om han inte valt att skapa oss. Coolt.