CATTIS

Ac-cep-te-ra. Re-a-li-se-ra. Nej. Nej. Nej. Kasta in i leken. Möt. Face to face. Och stå rakryggad. Inte med falsk styrka. Med erkänd svaghet. Men med vilja att fortsätta vidare. Fortsätta kämpa. Fortsätta strida. För att förstå att det inte handlar om att stå som segrare i varje strid som utkämpas. För att förstå att det som räknas är vem som vinner till slut. En förlust ger styrka och erfarenhet. Mod. Vinstkänsla kan fiskas upp där ingen anar stridsvarning. Eftersom det ibland är ett slag på insidan. Nedtrampad kanske. Styrka är att resa sig upp igen och stolt gå vidare. Blås bort dammet. Vem är det nu som förlorar?

Tusen anteckningsböcker vill jag ha. Där kan jag spara alla mina idéer, tankar och insikter. Jag kan arkivera filosofiska tankebyggnader och drömillusioner av en fantiserad verkligheten. Jag kan spara ritningar av livsmönster och lömska fällor. Och jag kan spara de i ett kassaskåp som ingen någonsin skulle få tillgång till. Jag vill rita nya tavlor. Jag vill rita nya känslor. Jag vill bli bättre och klättra högre. Jag kommer vinna. Då kan vi vinka. Då kan vi alla vinka.

Jag brukar inte tänka på vad jag ska blogga om. Men på sista tiden har jag tänkt mycket. Väldigt mycket. På allt möjligt, som vanligt. Men stora tankebubblor har jag blåst och så har jag sett de flyga med vinden och  skrivit note i hjärnan att jag borde blogga om det. Knasigt. För jag är ju inte direkt en bloggsatsare.

Ikväll har jag en klump i magen. En konstig känsla. Obehag. Jag småryser lite. Jag vet inte varför. Jag försöker hitta ömma punkten. Fast jag kanske inte vill. Helt. Eller så är det mixen av allt. Allt instabilt och vacklande. Idag spydde jag. Som förut. Jag är stressad i hjärtat. Det känns som att jag springer inombords när jag egentligen sitter stilla. Jag vet inte vad som stabiliserar och vad som rubbar balansen. Säkert. Jag svänger som cykeln på sommaren mellan vägstrecken, men jag nuddar och snuddar och failar hela tiden. Livet är ju bra. Det är nice. Men det är konsigt på samma gång. Face it. Jag vet. Möt verkligheten. Vilken verklighet. Osårbarhet finns inte. Det är fantasin av en gammal sanning. Innan den fulländande bilden och kompletta känslospektrat.

Jag har dykt ner i böckernas djupa havsvatten. Jag känner mig fri och stark. Typ som att jag hoppar mellan olika dimensioner och världar. Skön känsla. Som att ha kontrollen i sin hand, som en liten boll, och ändå välja att kasta upp den i luften och snurra runt för att förhoppningsvis fånga den. Om inte - otur. Det är inte som att man inte gillar livets alla lägen. Man ändrar kurs bara och rushar vidare. Och jag skrattar åt gamla minnen. Ska vi skratta tillsammans? Komplikationer och komplicering är lite min grej. Faktiskt. Jag är bra på det. Borde lista mina superskills. Hm dumt att jag glömde min list-bok hemma. Jag har fler papper. Jag har fler anteckningsböcker. Jag samlar på dem. Borde åka jorden runt. Eller New York. Eller London. Eller Venedig. Eller Tokyo. Jag fick massa hello kittygrejer i julklapp. Nice surpise. Hello you!

En sak är läskig. Det är det faktum att man kan googla mig och hitta massa information om mig. Om vem jag är. Om vad jag tänker. Om vad jag tycker. Insikten som säger att varje ord jag någonsin skriver räknas, kommer att kunna hittas och vändas mot mig någon gång är obehaglig och konstig. Plötsligt vill jag vara maxat anonym, ta bort hälften av mina vänner på facebook och radera mitt twitterkonto. För att skydda mig. För att skydda min identitet. För att ha kontroll. För att ingen ska ta något ifrån mig som är mitt eget. Någon kan sno mina tankar, känslor och ord. Och de är paxade. Fast pax kanske inte räknas. Längre.

Jag rimmar sönder mina hjärnceller. De senaste lär suga. Jag minns inte vad jag skrivit. Jag älskar julklappar. Jag älskar att ge presenter. Jag blir glad av att ge. Jag älskar att skratta. Jag älskar verkligen att skratta. Fylla min atmosfär med mina positiva känslor. Jag har stört mycket positiva känslor inom mig. Och de smiter ut lätt. Genom ett leende eller skrattanfall. Det är roligt att se att människor blir glada av att man skrattar. Jag vill att människorna i min omgivning ska smittas av glädjen och mina positiva känslor. Tänk att hoppa på bussen, le mot någon, skratta åt något roligt man tänker på och se hur det sprider sig. Cool känsla. Cool tanke. Det är inte som att jag aldrig är ledsen eller har negativa känslor, men de positiva vinner jämt och det är de som uttrycks oftast och starkast. Det är nice. Jag är lycklig. Tack Gud. Jag borde rimma vidare.

Okej. Fred. på jorden till människor, Guds välbehag.

Jag vill vara ensam. I fred. Jag längtar efter möjligheten att välja. Att välja att vara ensam.

Det var skönt att jag drunknade i inspiration till slut och skrev hur mycket som helst. Nu är det jullov. Jag har inte så många julklappar kvar att köpa. Jag var ute i god tid. Jag älskar att köpa julklappar men jag tycker det är jobbigt i slutstressen när alla hetsar. Jag har köpt för många julklappar dessutom. Så måste typ lämna tillbaka någon. Aldrig kommer man ha full insikt. Men man kan alltid närma sig. Närma sig den fulländade förståelsen. Jag vill ibland måla en illusionstavla, som visar hur jag vill se världen. Men illusionen lurar och ökar fallhöjden i längden. Det är bara så skönt att skapa en drömbubbla där man bestämmer allt själv och är enväldig härskare. Kontroll. Det är bara då man kan ha kontroll. I verkliga livet kan man tro att man har det. Fast man lurar sig själv. Och man går på den så lätt. Lätt att lura - javisst. Kanske jag kan finta också. O ja. Snurr snurra bort. Vinnare förlorare.

Man kan skriva sig ur allt. Jag vill springa bortåt. När jag ska skriva nyheter och viktiga teamartexter har jag ingen inspiration, men när jag skriver precis vad jag känner för kan jag sitta i timmar och bara låta bokstäverna forma ord och känslor och tankar. Men det är inte nu jag får skriva. Jag bygger mig själv. Spikar ihop lådan. Målar väggarna. Gör det jag tycker om. Så landar jag tryggt igen. Med tiden.

Fånga fort flykttankarna framför flyfordon. Spara supersäkert skrivet i sinnets smyglika sagodikt som samtliga ser. Men missförstår. Tror tiden tömt tanketankarna. Husets hemlighet hålls handfast och högt. Når ni - nej

December. Då lever jag i en dubbel parallellvärld. En jag kan kontrollera. Och en jag inte kan. Den verkliga. Det händer att jag undrar vart jag har varit de senaste timmarna, trots att jag vet vilken stol jag suttit på, raderna jag skrivit och vad jag ritat. Jag hör mig själv tala, delta i samtal, utan att riktigt vara där. Fötterna i två världar. Jag kan skriva hur mycket som helst. Inspiration är tiptop under den här tiden på året. Jag vill försvinna i min lilla bubbla och skriva oavbrutet.

Igår skrattade jag. Länge och mycket. Ett befriande skratt. Med Deb. Hon äger. När jag skrattar känner jag mig fri och stark och lycklig. Då tar jag bort banden och släpper ut alla positiva känslor. Det är nice.

Jag drömde att jag tagit med mig min dagbok, men glömt penna. Jag fick panik.

Idag har jag varit hos tandläkaren. Jag måste skaffa nytt pass. Innan jul. Nästa vecka kanske. Ja det blir bra. Jag vill hoppa in i bubblan. Försvinna in i min egen värld ett tag. Där jag bestämmer reglerna. Skulle vilja ta en paus nu. Dags att betala räkningar också. Tankspridd och disträ. Jag vill läsa. Jag tränade igår. Jag ska träna idag. Jag älskar att träna. Jag uppskattar varje gång jag har möjlighet att stanna i Uppsala för att träna eller hänga med någon. Mycket mer än innan vi flyttade. Jag vill julklappshandla snart. Det är nice med långt hår. Har jag tänkt på sistone. Kanske sparar ut långt eller halvlångt. Det växer fort fort. A-ha. Tolv dikter. Vill studera poesi och lyriska texter. Och svenska.

People killing people dying
Children hurtin you hear them crying
Can you practice what you preach
Would you turn the other cheek?
Father Father Father help us
Send some guidance from above
Cause people got me got me questioning
Where is the love?

Where's the truth, yo?

(Where is the love? med Black Eyed Peas - grymmaste texten! Jag blir aspepp. Måste göra skillnad. Måste göra något. Nu. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något - Moder Teresa)

Ibland är verkligheten rätt simpel och självklar. Men ändå försöker människor då göra den komplicerad. Som om det vore något fel med att den var enkel. Tänk att du ska runda en kon under brännbollen på gympan och så ger idrottsläraren skumma direktioner där han säger att du ska springa runt den flera varv i underliga mönsterkombinationer med speciella kroppsrörelser. Klart man kan köpa det om man inte vet hur brännboll funkar. Men annars borde man vara skeptisk. Vet vi ens om den lätta (rätta) vägen alltid? Går vi omvägarna bara för att de är de enda vägar vi någonsin gått på? Livet är inte så komplicerat jämt. Det är rätt chill och skönt. Testa glida med någon gång.

Jag vill ha en glittrig tröja. Randomness takes over. Ironin segrar. Bara två dagar tills jag och Deb inte längre är grannar. Det är konstigt när man förväntas ha en tanke med allt man säger och gör. Det är konstigt när någon försöker catcha och koppla impulsiviteten. Det går ju inte. Och det är inte bara dåligt att vara konstig. Men det blir skumt i längden att zooma in och repetera. Konst-konst-konst-konstig. Jag har en fett cool idé till en tavla. In my head. Catch! nah! Jag är ineffektiv. Får inget gjort. Typ som en låt som går på repeat eller en hamster som springer i ett ekorrhjul. Försöker sortera tankarna lite. Det går sådär. Igår kväll och natt var i alla fall fett värt. Supersunk med känsla och livskvalitetstouch. Nothing will break me down! Och dagen var ett flipperspel - men jag gillar spelet och stämningen. Snart, typ efter lunch, ska jag kolla in medias julkalender (full av överraskningar!). Say hello to mega deluxe super star. Hello.