CATTIS

Can you here me? Can you read me? Idag är det sista dagen jag får äta godis innan julafton. Jag firar med djungelvrål (jag kommer få äta julkalender - om jag har någon). (I år ska jag inte ha fyra). Nu ska jag rita lite mer. Och jobba. Och åka ner på stan och träffa Micke! Yeah. Hej bilden. En bild säger mer än tusen ord. Mjao.

Kom inte för nära, för jag vill inte. Jag vill göra på mitt sätt. Leva mitt liv. Leka mina lekar. Vi kan tävla. Jag kan vinna. Och bryta mot reglerna. För jag bryr mig inte. Som de sa; de som är med i leken får leken tåla. Tålamod och tålighet - inte min grej. Raka puckar och klara linjer. Tydlighet. Precision. Frågan är vem som är domare.

Vem som har namnsdag idag? Ja, det är jag faktiskt! Tack så mycket. Oh na na what's my name? Jag har coola ringar och coola naglar som vanligt svänger det na-na na! O-oh! Jag är trött. Jag har slut energi. Jag är slitis. Och jag har ingen inspiration. Jag vill dansa på känsla. Jag gjorde det idag. Och jag vill måla en stor tavla. Jag har ritat massa på sistone. Måste skaffa material att måla på. Ironinsk och motsägelsefull konst - vilken bra idé! I'm in!

Varför inte göra det man drömde om man var liten om man fortfarande har lite lust? Det är coolt att vissa drömmar, som kan kännas fåniga och barnsliga, aldrig riktigt försvinner riktigt från önskekartan. Typ som födelsemärken, de finns alltid där. Man vänjer sig och bryr sig kanske aldrig om att fundera över om man uppskattar dem eller inte. Iband känns det som att framtiden vill stjäla mitt nu (på tal om just inget alls). Kanske är det därför jag är så fokuserad på nuet och inte vill fatta beslut som binder mig till begränsad framtid.

Vi har i alla fall haft mysigaste NG-utbildningen. Precis vad jag behövde. Myspys, lugn, harmoni och inspiration. Jag måste skaffa tavlor att måla på. Dumt att det är så dyrt. Konstnär. Skapande. Kreativitet. Jag älskar att skriva och tänka och rita och måla och fota och fånga något som kanske ingen annan ser, känner eller uppfattar. Det vill jag alltid göra.

Vill du vara min chaufför? Får jag plats i ditt rymdskepp?

Jag ska flytta till landet. Om några veckor. NG har fått ett nytt hus. I Viksta, ganska nära Björklinge. Pool, gigantisk tomt, rymligt hus och biljardbord. Typ så. Det enda knepiga är hur man ska kunna träna och hänga med familj och vänner. Det går inga bussar dit ut på helger. På vardagarna går de sällan, men de går. Det är nice! Det blir kul! Idag ska jag träffa kuselinis för första gången på jättelänge. Myspys! Uppsala, bye for a while - snart.

HEJ. Jag älskar att fota. Och att filma. Mest att fota. Mitt liv äger. TACK GUD.

All because of You
I live and breathe every day
I'm giving You the praise

All because of You
I see and feel every day
I'm giving you the fame

You make me sing

I am because You are
I live because You live
I love because You loved me first

I'm alive 'cause You're alive
I'm alive 'cause You're alive in me


Jag är lycklig. Jag vill ha en fjäder. Och idag tänkte jag köpa vinterskor och vinterjacka, eftersom det har blivit vinter idag. Hej snön

Kan det vara så att man har stora drömmar att ingen annan får plats i dem? Och att man bara vet att ingen får binda fast en för att man måste vara fri? Fri som i ett syfte. Fri som i redo att användas av Gud. Alltid. Jämt. För tänk om man inte har drömmar och volvo, villa, vardagsharmoni, vanlighetsfamilj och svenssonliv. Tänk om. Men det är bara en jojo-tanke som går och och ner och som inte riktigt catchas. För att man inte måste catcha något än. För att man mest går på känsla. Frihetskänsla.

Jag pratar alltid om nuet. Jag skrattar i nuet. Jag tänker på nuet. Jag lever i nuet. Jag fokuserar på nuet. Men inte jämt. På sistone har jag börjat glömma bort att uppskatta min nutid. Mina tankar skrivs i futurum istället för presens. Jag glömmer bort det, för mig alltid, så självklara. Måste tänka om. Måste tänka nu. Men inte bara. För framtiden finns också. Men ibland blir jag rastlös. När jag kommer på att jag är påväg någonstans och vet att jag inte kommer stanna länge, utan ska vidare. Då vill jag skynda. Skynda på nuet mot framtiden. Pausa. Andas. Lev nu. Och gå mot framtiden i takt med tiden. Ja, det ska jag göra. Nu.

Men om det var meningen att jag skulle göra det skulle jag väl inte vara så rädd? (Jag läser en sjukt bra bok. Den heter Drömgivaren. Läs). Vad är det som säger att rädslan kommer från Gud som ett tecken? Varför skulle det vara så? Gud kanske svarar ja på mina frågor. Men jag kanske avbryter honom gång på gång med ett nej. Ett nej för att jag är rädd. Och för att jag inte vill möta min rädsla.

Det är läskigt att möta mina stora drömmar. De är för stora för att jag ska förstå hur jag ska kunna genomföra dem (omöjligt utan Gud). Och jag vet att jag inte kan ta med alla mina bekvämligheter. Allt och alla kan inte följa med, kommer inte följa med. Vem kommer följa med? Vem kan stötta mig, förutom Gud?

I need a dollar. A dollar is what I need. If I share with you my story - would you share your dollar with me?


Hur ska jag kunna veta allt?

Nej nej. Absolut inte. Jag nej? Du måste ha fått det helt om bakfoten. Jag har alltid koll på läget. Jag tänker inte ens. Jag glider bara med i flowet. Som på ett bananskal halkar jag in på lyckobana efter lyckobana. Ingen kan stoppa mig. Ingen kan få mig att bli ledsen. #eller Haha. Du är inte alls med i leken va?

Kämpa kämpa kämpa. Strävar efter perfektion och segerrus. Sätter på dig din kungliga ärekrona. Kastar med håret och catchar strålkastarljuset. Låtsas som att det är tillfälligt. Viftar bort hyllningarna. Du kikar efter rätt tecken. Livstecken. Förlustomgivningskänslor. Du ser dem inte. Eftersom det inte är någon tävling. Du tävlar mot dig själv i en idiotisk icke-existerande kamp. Då spelar det ingen roll om du har segerknepen. Du kommer ändå känna dig som en förlorare när du går hem. Sjukt ovärt. Note. Save as important file. (re-mem-ber)

Jag tycker det är vackert att vara annorlunda. Den definiton jag tror är ganska generell för ordet vacker är för mig ganska tråkig. Klassisk skönhet är fint, men inte något speciellt. Jag tycker det är häftigare att ha lite speciella, utmärkande drag. Inte det att alla människor måste vara sjukt udda, men det som är annorlunda och kanske inte klassiskt vackert kan göra någon till en skönhet. Okej det blev bara krångligt och invecklat. Men det är coolt med människor. Det är coolt hur människor ser ut. Gud är fantastiskt kreativ.

Det händer att man börjar tänka och reflektera alldeles för sent. Det händer att man vägrar konfrontera sig själv och möta andra perspektiv för att man menar att det är alldeles för knepigt. Man skjuter på sanningsalternativens så småningom nödvändiga verklighetsnärvaro. Man vill inte behöva pyssla ihop sin verklighet. Man vill att den ska vara simpel och självklar. Man vill att den ska passa in i tankemönstret. Man vill helst av allt lämna allt man gjort och kommer göra utanför den. Man tvingar sig själv att mena att man inte egentligen inte har jättemycket med den att göra. Man inser att man kanske kommer bli tvungen att släppa kontrollen, men det vill man inte. Man vägrar. Faktum är att man faktiskt inte riktigt vet hur man gör. Kontrollen har varit ens styrka. Och hur skulle man kunna vara svag? Man vill tycka att det är okej med den svaghet man hela livet har dissat och svartmålat. Men är det inte stoltheten man egentligen borde såga ner och av? Kan jag växa i min stolthet kanske? Kan jag bli större och visare? Är det inte så att jag stagnerar och fastnar i min egen pluttelilla värld bara på grund av min stolta envishet? Jag har ont i magen. Jätteont. Jag mår illa. Allt känns suddigt och luddigt och jag skakar i grundvalarna. Bibeln säger tänk efter. Och jag funderar på vad Gud menar då.


Ska vi ta en kaffe kanske?

Dream a little dream of me. Nej dröm inte om mig. Dröm inte åt mig. För jag vill drömma själv. Jag vill tänka själv. Jag vill tänka stort, på mitt sätt. Vem bestämmer värdet i gåvor och talanger? Vår tidsålder eller vårt hjärta? Jag vet fortfarande inte vad jag vill. Inte allt jag vill. Men jag drömmer. Och jag lever nu.