CATTIS

Den här resan har förändrat mig. Jag är så lycklig och jag saknar Indien jättemycket. Jag vill bara åka tillbaka. Jag vill bo. Det spelar ingen roll att man är konstant smutsig och skitig (när jag väl vant mig vid hettan funkade det ju). Det spelar ingen att det luktar piss och skit överallt. Allting där är så mycket verkligare. Det kommer aldrig gå att förklara känslan. Inte förrän man ser sanningen utanför välfärdsbubblan fattar man. Mitt bland alla dessa människor spelar det ingen roll hur man ser ut. Man lever. Människor är så vänliga och intresserade av varandra. Spärrarna saknas (på gott och ont). Det är billigt. Man kan göra en skillnad. Jag kan göra en skillnad. Det är något speciellt med folket pch landet. Jag läser nästan aldrig en bok två gånger eller tycker en film var så bra att man kan se den igen utan att det förstörs, men ibland händer det. Och så är det med Indien. Jag vill uppleva Indien igen och igen och igen. Man känner det särskilt när man är tillbaka. Jag har kommit närmare Gud.

(Varför känns det som att något ändrats när jag blundat? Som om någon sprungit parallellt med mig i uppenbar hemlighet. Fast det spelar ingen roll, men ändå kan man inte låta bli.)