CATTIS

Ibland känner jag mig som en tärning. När människor möter mig kastas tärningen en gång och de ser en sida, nästan alltid samma, precis som på fusktärningarna man hittar i trollerilådor. Sedan tror de att jag har den sidan och är platt. Tror man alltid så - som om man kan läsa något likt ett tunt A4-ark. Om jag i förbifarten nämner någon av mina andra sidor stirrar de på mig, några skrattar, "Du?". Det är först nu jag förstår innebörden av att det tar tid att lära känna en människa. Alla är som tärningar (nödvändigtvis måste den inte ha sex sidor - de finns massor av varianter). Och jag tror alla måste erkänna att de (kanhända omedvetet) går runt och fördomsstämplar människor med ogrundad fakta baserad på första intrycket. (Kul om man har en dålig dag). Vi måste slå tärningarna om och om igen. De visar steg och livskraft och personlighet och berättelse. Och jag tycker om berättelser. Jag tycker om att lyssna och andas luften.

Jag borde sova. Imorgon är det skola igen.