CATTIS

Ibland känns det som att jag sitter kvar här men flyger uppåt. Kanske en eller två gånger i veckan. Alltid på samma ställe; i ena änden - den närmast dörren - av vår jättestora soffa. Eller det är liksom huvudet som försvinner. Det är råskumt. Jag var bara tvungen att säga det. För det är inte metafor ens. Jag bara sitter här som vanligt som jag sitter nu och så blir kroppen lite som när fötterna somnar (så det sticks ni vet) och helt plötsligt går värsta obehagskänslan genom hela mig och jag bzzs svävar uppåt, fast inte på riktigt förstås. (Åh vad jobbigt det känns att resa på sig för att hämta anteckningarna i soffans andra ände helt plötsligt).

Remember the time? Det är jätteroligt att leka lekar och spela spel. Vi gör det på ena jobbet. Jag ahr sagt upp mig förresten - sa jag det? Får fokusera på ett jobb. Palla åka nästan ut på landet känns det som nej.