självständig frihet
Jag har bussresvecka med Rutis i Huskvarna/Jönköping. Det är nice. Jag gillar att åka buss. Ibland känner jag att jag verkligen inte vill stiga av bussen. Jag vill bara sitta kvar och tänka och andas och känna livet rulla. Det är en speciell stämning på bussar, särskilt stadsbussar. Man kan stå och babbla på busshållplatsen, men när man kommer in på en proppfull buss med en galen mix av människor som alla sitter eller står med slöa ansiktsuttryck och tomma, trötta ögon (fokus är långt borta) så blir man som dem. Man glömmer bort sin/sina resekompanjoner ibland till och med. Man stirrar bara. eh-heh
catch it - what? Det är långt långt borta. Det är nu jag skrattar, snurrar runt runt, byter riktning vill vill. Jag vill springa, hoppa, leka med ögonmåtten, väga upp idéerna i en tankevåg och köpa nya lackleggings. Jag drömmer, flyr, flyger bort bort från det som redan är avlägset (men som fastar som gruskorn i spåren på skosularna - som man känner, det blir knas när man går, obalans). Frihet. Jag gillar mitt liv. Jag klarar mig bra själv. Jag är självständig. Det är bra. Det vet jag. Bland annat. Men det är mycket jag inte vet som jag önskar jag visste. Kunskap och vishet är fint. Och mycket bra.
