CATTIS

Jag vet ingenting. Förvirringen är total. Framtidsångesten är ett faktum, ikväll. På sistone har jag varit väldigt lugn. Men det känns som att jag grubblat mig fram till en explosion. Nu vet jag ingenting, men vill veta allting. Jag glömer superfokusera på nuet som jag brukar. Jag har skrivit jättemycket. Skönt att bara låta pennan gå över pappret och se vad man egentligen tänker. Ibland vet man inte vad man tänker, känns det som. Dagboksorden blev som en uppenbarelse. Kanske erkänner man det inte för sig själv, eller så är man rädd för tankarna och vägrar tänka färdigt dem. Man klipper dem precis när de börjar ta form och förtränger genast deras existens. Det är nog mycket man inte vet om att man tänker. Alla drömmar är väl tankar egentligen? Jag har drömt skitkonstiga drömmar. Plötsligt radar tankarna upp sig som nakna skyltdockor i blanka butiksfönster, blottade och sårbara - och det blir verkligt. Och man måste konfronteras med sig själv. Jag inser att jag inte vet vad jag vill. Jag fattar att mitt pussel inte matchar helt. Nu ska jag be kvällsbön och be Gud att han ska hjälpa mig med trixet att hitta rätt bitar. Jag har en vecka på mig att lösa gåtan. Typ. Som om det stannar där - nix filippi