CATTIS

Vi målar våra ansikten i allvarlighetsmask och försöker tänka visa och förnuftiga tankar. Vi fångar oss själva och vår framtid i en trång kontrollbox. Vi strävar efter att uppfylla kriterierna i ett oskrivet, men ack så samhällskorrekt, framgångsdokument. Vi begränsar vår kreativitet och kväver vår verkliga potential. Vi vågar inte öppna ögonen helt, utan kisar för säkerhets skull (tror att vi är i ett solarium och att ljuset kommer stjäla vår syn). Vi saknar mod och vågar inte ens söka efter det.

Jag vill förstå mer. Jag vill se vad ni tänker. Jag vill bli vis. Men vad är det att vara vis? (Jag och Maria diskuterade det idag. Det är intressant.) Bara Gud har den fullständiga visheten. Och jag tror det finns falsk vishet som vi bedras av på grund av omständigheter, perspektiv och människor. Äkta vishet måste vara sann. (Nej jag tänkte inte återge alla våra tankar här).

Jag klarar inte riktigt av att jobba kontrollerat under kontorsveckorna. Jag får typ ångest för att jag inte jobbar mer och intensivare. Känner mig sjukt stressad och lite som ett nervvrak. Helt instabil. När jag försöker slappna av och ta tid för mig själv blir det bara ytterligare ett stressmoment. Jag känner mig riktigt kass. Blir verkligen trött på mig själv för att jag inte kan chilla. Jag vill bara ha klart allt i god tid och äga kontrollen - omöjligt (därför får jag panik och hetsar mig själv). Borde nog gå och lägga mig nu så att jag kan springa i parken imorgon på morgonen. Jag vill, men ändå inte. (Jag önskar lite att det var varm vår nu så att jag kunde gå ut i mina nya converse och en mysig tröja och varm halssnodd (rundstickad halsduk - vad heter det egentligen?) och gå en lång promenad, prata oväsentligheter och varva ner). Andas. Det löser sig. Imorgon ska jag försöka strukturera upp dagen lite. Nu ska jag betala mobilräkningen, så att jag inte behöver oroa mig för den. (Jag har lekt lite med min header - okej, jag har prövat tålamodet i 2,5h. Det blev inte ens särskilt bra. Men jag har hört att förändring förnöjer. Därför.)

Hej jag har varit på utbildning i Vallentuna och är nu åter hemma i Malmö med fixat afrohår (borde jag inte se ut så här jämt egentligen?). Imorgon börjar en intensiv kontorsvecka. Dags att satsa stenhårt igen! Jag har nya skitsnygga skor med megaplatå (förhoppningsvis tillåter ädret mig att använda dem snart) och godisförbud som nyårslöfte. Jag har haft ett  härligt jullov och en skön uppstart. Nu är det dags att spika rutinerna igen.

Ibland kan ett litet minibeslut gör en jätteglad. Som idag. Egentligen vet jag inte varför. Jag tror det var som ett val i en korsning - nu satsar jag på att välja rätt. Och så viskar Gud i mitt öra - bra att du lyssnade. Vi hjälps åt, vi vågar, vi vill. Och jag är faktiskt bra på att klippa snöflingor (tycker jag själv). Myspys med jul. God jul alla!


Titta de supertältar i smyg!

Att våga släppa greppet. Helt. Då sviker man hoppkänslan och accepterar läget. Man låter verkligheten hinna ikapp. Man slutar fly till den idylliska fantasibubblan. Man går vidare. Ändå vill man inte. Man skjuter det framför sig. Man vill inte möta slutet på riktigt. Känns nästan som att man inte riktigt vet hur man egentligen stänger boken. Man vill kanske inte veta. Man låtsas att man inte förstår. Man vägrar möta konsekvenserna - och, vägrar inse att att inte handla ockå är ett beslut. Man bråkar med tanken och söker lättaste utvägen. Hållbarhet och långsiktigt tänkande vill man helst blunda för. Fast man inser tillslut att det inte funkar. Man gillar att tänka och rymma sina bekymmer i hemlighet. Man vill spåra ur. Man vill tappa och fånga kontrollen på samma gång. Man kan skriva tusen ord och hålla på i en evighet. Problemvinklarna tar aldrig slut och man vet inte längre vad man ska tro. Man önskar att man kunde flyga. Och fixa allt.

Tack gode Gud för att jag fått vänner som har hjältepersonlighet.

Hem till Malmö igen. Hejdå Uppsala (kortvisit - värt). Hej hej teamet som är världsbäst. Jag älskar att flyga, så nu ska jag gå ombord på planet.