CATTIS

Vi gör det bara! Vi gjorde det bara. Men ärligt, hår är ju bara hår. Fast det jobbiga är att man blir så blind när man stirrar på sig själv i spegeln. Jag kan inte se om det är fint eller fult. Jag vet inte om det är vårt kassa ljus eller om det bara är förändringsångest. Jag borde ha ångest över att jag inte packar. Det är nämligen kaos här. Imorgon ska jag tvätta kläder också. Sen ska jag vara färdig typ. Och jag ska hinna betala räkning och fixa ärenden och hänga med människor och sola och skriva fetaste grejerna. Det känns så lätt.. not!

Jag har i alla fall hjälp Deb med en NG-satsning på hennes (vår) skola. Det var roligt. Träffade massa gamla lärare och myste och åt klubbor. Fast jag åt inga klubbor för de var inte så goda. Sen hälsade vi på i det nya  supermysiga NG-kontoret. Och så intervjuades och fotades vi (palla inte min grej). (nej nu springer tiden iväg - hejdå)

Klockan och kroppen spelar inte samma spel, för när det blir natt och man ska sova finns energin kvar i hela mig. Tröttheten flyger någonstans ovanför mitt huvud så att jag inte ser den utan att riskera nackspärr (vilket jag inte gör, eftersom jag inte vet hur jag gör - tar risken alltså, jag kan inte ta risken ens för jag anar inte hur jag ska agera). Jag har i alla fall fått en skrividé jag har börjat praktisera. Det måste bli sjukt bra. Jag ska skissa en en plan för storyn imorn. Jag behöver full kontroll. Jag söker supersuccén som saknas hittills. (allitterationer är grejen!).

wo-wo-wo-oh wow-owh (i wish i could write a good book)

Det är värsta täta dimman ute (funderar på att gå till statoil och köpa nåt fast det går inte eftersom jag inte har några pengar). Men den roliga nyheten är att jag har börjat twittra! Fett nice.

Hej hela vida världen här hänger vi vänner helst hemma varför vandra bortåt - vi har här vad vi behöver. Det är sommar och massor av känsla i luften. Det tar inte slut. Det börjar. Om man knyter ihop en massa tygstumpar till en lång livslina behöver inte varje knut som är slutet på något gammalt och början på något nytt göra ont. Och börjar man bygga en eldstad behöver man inte vara ledsen för att premiären är över och längta ett år framåt tills man ska bygga en ny för att få en ny kick. Särskilt inte om man kommer jobba som kringresande byggmästare till hösten. Typ. Jag har haft en grym vecka och jag är pep på livet och motiverad i massor. Jag tänker "nu kör vi!". Jag har inte så länge kvar här i Uppsala. Jag njuter nu och jag kommer njuta sen. För, komigen, det är fett värt att leva. Wiho!