CATTIS

Det händer att man börjar tänka och reflektera alldeles för sent. Det händer att man vägrar konfrontera sig själv och möta andra perspektiv för att man menar att det är alldeles för knepigt. Man skjuter på sanningsalternativens så småningom nödvändiga verklighetsnärvaro. Man vill inte behöva pyssla ihop sin verklighet. Man vill att den ska vara simpel och självklar. Man vill att den ska passa in i tankemönstret. Man vill helst av allt lämna allt man gjort och kommer göra utanför den. Man tvingar sig själv att mena att man inte egentligen inte har jättemycket med den att göra. Man inser att man kanske kommer bli tvungen att släppa kontrollen, men det vill man inte. Man vägrar. Faktum är att man faktiskt inte riktigt vet hur man gör. Kontrollen har varit ens styrka. Och hur skulle man kunna vara svag? Man vill tycka att det är okej med den svaghet man hela livet har dissat och svartmålat. Men är det inte stoltheten man egentligen borde såga ner och av? Kan jag växa i min stolthet kanske? Kan jag bli större och visare? Är det inte så att jag stagnerar och fastnar i min egen pluttelilla värld bara på grund av min stolta envishet? Jag har ont i magen. Jätteont. Jag mår illa. Allt känns suddigt och luddigt och jag skakar i grundvalarna. Bibeln säger tänk efter. Och jag funderar på vad Gud menar då.


Ska vi ta en kaffe kanske?