CATTIS

Tid är inte något man har. Tid är något man tar. Tiden finns. Vi kan låta den gå förbi oss. Vi kan låta den springa iväg med våra drömmar. Vi kan låta tidsvinden blåsa bort dem, för att vi struntar i den omvårdnad som krävs. Vi kan andas och låtsas att vi har grepptekniksproblem. Vi kan kolla bort. Vi kan sluta se. Vi kan bli blinda. Vi kan glömma. Det är enkelt. Att glömma. Tror jag. Inte för mig. Min hjärna är en minnesbank. Jag sparar massa onödig information. Men för många andra. Typ som att spela in program man vill se. Några låter de bara gå förbi. Upplever nuet, men låter det sedan vandra i motsats riktning. Bortåt. Bort från en själv. Jag kan bläddra bakåt. På papper och i hjärta och hjärna. Jag minns känslan. Tanken. Idén. Drömmen.

Kanske är det en fascination för det som är annorlunda, eget och utmärkande. Kanske är det en nyfikenhet. Kanske är det på grund av det väntade resultatet av vidgade vyer och bredare perspektiv. Kanske är det för välmåendet och glädjekvotspåfyllningen som ljudlöst utlovas. Kanske. Sedan bleknar fascinationen eftersom förändringarna och nyupptäckterna inte håller ett tillräckligt högt tempo. Då försvinner känslan och idyllen blir verklighet. En rädsla flyr fågelfän.


Jag vet inte alltid vad jag tänker förrän jag skriver ner det.