CATTIS

Fokusera på en sak i taget för att inte tappa greppet och störta ner i stressravinen. Balansera. Fokusera. Och jobba [jåppa]. You smile I smile. Bye bye worries.

Det är dagar som dessa då jag inser min oövervinnerlighet. Det är nu för tiden jag nynnar på Fame och drömmer jumbodrömmar med framtidsplanerna i superfokus. Jag vinner lyckopris och livsläget känns sweet. Det är kanske för att jag är en vinnare. Win-win. Vinka när jag klackar genom stan. Pop pepp

Hallå där naturen. Välkommen att ta av dig vinterkappan. Jag vill blunda när jag ser snöhögarna som ligger kvar trots det faktum att våren knackat på i över en månad nu. Jag och livslyckan spelar i samma lag igen. Igår stod jag i hejarklacken i innebandysemifinalmatchen som tog Storvreta till SM-final. Det var sjukt roligt. Lite impulsivt. Men nice. Pling pling nu ska jag göra viktigheter vidare planera storslagna mästerverk samt överraska dig genom att sluta utan punktering fast min cykel är i hemma och jag är här men den har punka som sagt och jag är happy ever after som vanligt i hjärtat och skrivflödet fyller min tanke

Regn och snösmältning ger mig inspiration. Det är under de grå dagarna jag tänker de klokaste tankarna. Det är som att solen överexponerar allt. Man missar kontraset, detaljer och finkänsla. När naturens färger är dassiga och dystra ser jag drömmen om något finare. Jag målar ett drömlandskap, ett landskap som inte behövs när naturen briljerar i skönhet. Det är nu min kreativitet behövs som mest. Det är nu det spelar roll att jag skriver de där texterna med det lilla extra. Det är nu och bara nu jag kan vinna över allt annat i skönhet. Naturen är hoppfull. Den kämpar. Vi kämpar. Båda. Allt går lätt. Just nu i alla fall. Och det är inte för att jag har tagit ur mitt hjärta och gömt det i en box under sängen för att skydda det från bekymmersfulla tankar. Nej för det har jag inte. Det är för att livet skrattar med mig och regnet får mig att känna mig stark och fri. Jag älskar regn.


tell me what i wanna hear.

I'm having fun don't put me down. Livet är bra. Då zoomar man lätt in på miniproblem och ojar sig i onödan. Skippa. Skratta istället. Ikväll ska vi dansa och jubla i kör. Jag ska rita en superbild och det blir otvivelaktigt en succédag. Let's celebrate (pop pop pop)

Jag längtar efter vår. Det är vår. Jag har vårjacka på mig. Jag har bestämt mig för inte använda dunjackan mer för den här säsongen. Jag vill verkligen inte. Jag vill ha färg och solsken och värme. Jag vill ha öppna skor och grönt och snöfritt. Jag är hemma hos familjen. Riktigt nice. De är så sjukt nice.

Jag hade en bräcklig teori om att det inte fanns dålig humor, utan bara människor som ägde en bred humorskala. Det är inte sant. Det finns dålig humor. Jättedålig faktiskt. (Klassiskt informativt, vet. Det var också syftet).

Verkligheten är här. Verkligheten är nu. Tiden är här nu. Men tiden stannar inte här. Tiden följer med mig framåt. Det är när vi lämnar då-tiden, på vår väg genom nu-tiden mot fram-tiden. Framtiden är diffus. Jag har drömmar och mål och önskningar. De är fjärran. Nu handlar det mer om hur jag ska ta mig dit. Spännande! Insikten som säger att jag kan göra precis vad jag vill, landa var som helst och styra mina steg på känsla. Dags att börja fundera på framtidsstegen. Det kommer bli riktigt nice. Min hjärna är fylld av spännande idéer! Kreativa supersuccétankar.

I mitt huvud har jag skrivit tusen texter. Men ingen har blivit nedpräntat på papper eller inknapprat av tangenter. Det är som att mina tankar inte hinner dokumenteras innan de flyger vidare. Ibland försöker jag minnas de igen, gå tillbaka för att hitta plats och ögonblick där jag senast tänkte tanken. Det är oftast lönlöst, onödigt. Men det händer att jag återfinner dem. Vanligtvis för att ännu en gång låta dem smita ur min minnesbank.

Jag antar att jag borde gå ner och äta frukost. Jag har legat vaken, pratat i telefon, betalat räkningar, messat och lyssnat på musik i två timmar nu. Chill morgon. Det här är en bra dag. Jag känner det på mig. Och den har redan varit bra. Väldigt bra. Vad är dag? Tänk om man skulle byta dag på känsla. Oj hörni känns det inte som det är dags att entra ett nytt dygn va? Tänk vilken skum line att dra. För mig är det 18 idag tills jag har gått och lagt mig. Jag äregentligen inte riktigt kompis med datumgränserna. Det känns som att skulle bli så rörigt. Nej men klockan är ju fem över tolv och hoppsan hejsan vad ska jag nu skriva i dagboken? Idag? Igår? Vilket datum? Fett jobbigt att inleda varje dagbokinlägg ungefär såhär: "Jag har alltså skrivit att det är den 19e idag, vilket stämmer, förutom det faktum att det inte är dag utan natt. Och jag är medveten om att jag därför egentligen borde skriva om vad jag gjorde igår. Dessvärre leder det till kortslutning i mitt huvud då det skulle kännas som att jag beskrev händelser 24 timmar längre bort. Därför, när jag väljer att skriva idag, trots tiden på dygnet, menar jag i själva dagen under det dygn vi precis, enligt vårt tideräkningssystem, lämnat. Detta trots att jag upplever mig själv vara kvar i det gångna dygnet. Ursäkta förvirringen." Sjukt smidigt. Borde skriva ut och klistra in i dagboken, då jag ofta klottrar efter midnatt.

När allt man säger blir lulligt och orden flyter ihop och man bara mumlar, då känner man sig sådär skönt småtrött. Det är nice att vara lullig och sluddra för att man inte pallar artikulera. Annars gillar jag att konversera. Min dator har tröga tangenter. Borde skaffa en ny, sen när jag börjar tjäna pengar igen. Jag är lite trött efter två konferenshelger i sträck och mycket jobb. Fast livet är fett nice. Det är roligt att jobba med sånt som är fett roligt, sånt man gillar. Typ skriva, rita, fota och filma. Jag gillar mitt liv. Undra vad som händer här näst. Jag ska vara tyst i fyra dagar. Retreat. Bra grej. Framtiden är också nice. Den ser ljus ut.

Han inspirerar mig. På riktigt. Han är så sjukt mån om fågeln. Han gör verkligen allt för att fågeln ska överleva. Tänk att satsa järnet på något som för andra kan se så litet ut. Sådan vill jag vara. En maxisatsarare på mininivå. Det kanske är på mininivå man behövs som mest.

En önskan om att leva det glada okomplicerade livet. När känsligheten krockar med problem och konstiga tankar vacklar allt vad stabilitet heter. Jag känner att jag seglar ute på djupt vatten utan att ha en aning om vad knop egentligen är. För att försvara sig själv hävdar jag antingen att jag absolut inte någonsin under några som helst omständigheter är intresserad av vad det är, eller så flippar jag och säger att någon måste lära mig allt, helst på en halv sekund, för att jag ska kunna överleva. Ojdå, upp och ner säger ni då. Oj oj ojojoj oj. Oj hoj. boj oboy. livboj. Livet är som en berg- och dalbana. Sjukt nice. Men det går upp och ner och är omöjligt att kontrollera. Typ så. Jag borde skärpa mig. Det är natt. Måste sova. Jag är känslig och klen som ett asplöv ibland. Men grejen är att det inte gör något. Jag är fri och lycklig. Jag känner mig ofta oövervinnerlig. Och jag älskar mitt kaosartade superliv. För idag är det supermåndag.

Min högra hand är jättekall. Jag har dålig blodcirkulation. Jag borde sätta på mig vantar, men då kan jag itne skriva på tangentbordet. Jag älskar att skriva med naglarna, så att det klickar mot tangentbordet. Klick klick. Det är lite som att springa i klackar. Jag minns mina första klackiga skor. Jag visste att vi var ment to be. Forever. High heels. Jag skriver fina allitterationer på mina fingrar. Och jag känner mig harmonisk och peppig. Men en smula ineffektiv. Jag är inne i någon slags skum kreativ process. Bara för att man alltid skyller på det. Jämt. Typ. Så är det att ha ett estetiskt sinnelag. Livet är en kreativ process. Ett ständigt skapande.

Livet är nice. Enkelt och självklart. Nuet är med mig. Vi hänger mest hela tiden. När allt äger blir man en smula mållös. Och jag har inte bloggat på jättelänge för att internet hr ute inte funkar och för att jag helt enkelt inte hunnit. Börjar på tidningen nu i dagarna. Gissa om det känns fett värt! Baby you're a firework. I'm crazy but you like it

Jag har haft ett kanonskönt jullov (jag älskar ordet kanon). Har verkligen vilat ut och laddat om. Imorn börjar vi igen. Och jag längtar. Verkligen. Fick en skön provsmak idag genom att träffa ett gäng teamare i huset. Ska bli galet nice att träffa alla igen. Jag är lycklig och galet pepp! Livet är sjukt värt!

På kvällen och natten vill jag aldrig sova. På morgonen vill jag alltid det. Korkad dygnsrytm i detta samhälle. Känner mig en smula missanpassad. Jag har en idé. Och ofta när jag har en idé fastnar den som tuggis under en sko i my mind.

It's gone. We've lost it all. Magic has always been a friend of mine. Ibland vill jag sudda allt magiskt och rita raka streck med tydlighet från början till slut. Men verkligheten är ofta diffus och med fade. Fade in fade out. Hej jag ritar. Jag vill ha en kamera. Då skulle jag kunna fota mina teckningar och inte bara spara dem i en fin ritbok. Idag har jag sköna kläder; strumpbyxor och en skön flerlagerströja. Black it is. Fast jag funderar på att åka ner på stan, sätta mig på ett café och skriva lite. Jag har aldrig gått på café ensam. Men jag är typ aldrig ensam nu för tiden. Aldrig som i aldrig någonsin som i alltid omgiven av människor jag känner och helst ska vara social med. Som omväxling vore det nice att fly fältet och försvinna mitt i pulsen. Lojalitet är det viktigaste för mig. Säger jag att jag kommer vara där kommer jag vara där. Alltid ställa upp. Alltid vara där. Alltid lyssna. Alltid sätta andra före sig själv. Alltid vara som man vill att andra ska vara mot en själv. I pick you. And you. And you. You're in. I min lojalitetscirkel. För ni är mina vänner. Men man kan inte vara vän med alla.